Impulsivitet - Kajaken

Nu kanske man skulle kunna tro att detta var enda gången jag varit impulsiv, tyvär är det inte så.
Jag är otroligt impulsiv och har svårt att kontrollera det.

Som gången jag gick på stan en varm sommardag och helt plötsligt fick för mig att jag skulle köpa en kajak.
Gick in i en butik långt uppe på Drottninggatan, vid kyrkan där, kollade in lite kajaker och efter ca en timme rullade jag ur butiken med följande
1st kajak på ca 4.5 meter, en styck paddel, en vagn som man drar kajaken på som även går att fälla ihop och lägga i kajaken vid färd. Ett styck kapell, som hindrar vatten att komma ner i sittbrunnen.
Ett roder, men monteringssats.
Glad i hågen och riktigt nöjd med mitt köp gick jag då där och drog kajaken på sin vagn mitt på Drottningatan.
Drog den till Smedsuddsbadet och skulle hoppa i, då slog det mig att jag aldrig paddlat kajak i hela mitt liv, det kunde bli en rolig show för de som låg och solade där.
Tillslut kom jag i, det gick bra och jag började paddla mor Vårberg, där jag bodde vid den tiden.
Då började jag fundera på hur lång tid det kunde ta att paddla hela vägen till Vårberg på Mälaren.
Skulle ju hämta Neo hos dagmamman han gick hos då ganska så snart.
Ringde till Melina och frågade om hon kunde hämta, men det kunde hon inte.
Så jag insåg att nu hade jag väldigt bråttom, paddlade för glatta livet och var totalt slut när jag väl kom fram. Dock var det inte slut med pärsen här för jag var tvungen att dra upp kajaken för en väldigt lång och brant backe, från kajen vid Vårbergs badet ända upp till Vårbergsvägen.
Väl där hade jag två minuter till godo, jag hann!
Neo blev jätteglad och fick sitta i kajaken medan jag drog hem den.
Det var nu det verkliga problemet började.
VAR ska jag ha kajaken, bodde då i en lägenhet på tredje våningen.
PANIK! Försökte dra upp kajaken in i lägenheten från balkongen med ett rep.
Ställde kajaken där nere kopplade fast ett rep och sen sprang jag upp och började dra.
När jag fått upp kajaken till min höjd på balkongen så kunde jag inte vinkla in den.
Grannen där under tittar ut och ser väldigt frågande ut, varför hänger det en kajak utanför deras balkong??
Jag försökte få in den men jag orkade verkligen inte, jag hade ju precis paddlat i 180 från Smedsudden till Vårberg, i motvind. Dragit upp kajaken för branta backen och sen nu dragit upp den för balkongen.
Jag hade helt enkelt inga krafter kvar att dra med.
Så där stod jag nu, men en kajak hängandes i ett rep utanför balkongen och undrade vad jag skulle ta mig till nu.
Hissade ner kajaken igen och stod där ute ett tag och funderade.
Hmm, garaget, kanske man kan få in den där.. Om det finns en garageplats ledig det vill säga.
Ringde till värden och till min glädje fanns det EN plats ledig, den hade blivit ledig dagen innan.
Jag kunde hämta nycklarna nästa dag.
Då var problemet nästan löst, enda som var nu var det dygn då jag inte hade någon plats för min 15000:- kajak.
Vårberg är ju inte direkt stället där man kan lämna saker ute, olåsta.
Lyckades tillslut baxa in kajaken i källarutrymmet, det var precis på håret och den stod väldigt illa ifall någon skulle behöva komma in i källaren.
Blev en ganska obekväm natt med att vakta kajaken tills jag kunde få nycklar till garaget.
När jag väl fått garaget hade jag tur igen, med kajaken vinkad in i garaget hade jag 2cm till godo, annars hade jag inte kunnat stänga dörren.

Åter igen, slutet gott allting gott.

Impulsivitet -Grisen

Jag kan vara ganska så impulsiv ibland.
Tex som en gång när jag beslutade mig för att rädda en gris..

Det hela började med att jag loggade in på nätet en kväll, såg att det var en “mini”-gris som hade behov av omplacering.
Den bodde ganska torftigt och ägaren var alkoholist.
Jag hoppade in i bilen, körde 25 mil för att hämta grisen.
Jag hade inga pengar, jag hade glömt att fylla på luren med cash och batterierna var rätt dåliga.
Hittade inte riktigt och jag kunde inte ringa, så Melina fick ringa dit åt mig och be dem komma och möta mig.
Där var då grisen, inte så mini och inte så tam.
Vi jagade grisen i hagen i ca 30 minuter, tillslut fick vi tag på henne och lyfte in henne i bilen, hon skrek verkligen som en stucken gris.
Har aldrig hört ett så högt ljud som när en gris skriker.

Väl inne i bilen och på väg tillbaks till Stockholm så var hon ganska kelig, hon kom fram och ville bli kliad mest hela tiden.
Mitt på vägen fick jag helt plötsligt soppatorsk, min bensinmätare är trasig och jag får räkna ut ungefär hur mycket bensin det går åt.
Eftersom kilometermätaren är trasig även den så är det inte alltid så lätt, speciellt inte när det är kolsvart en kall midnatt på senhösten.

Nu var det illa, försökte starta ett par ggr men bensinstoppet var ett faktum.
Tittade på kartan och insåg att det var ca 2 mil till närmsta bensinmack.
Insåg även att jag inte kunde ringa eller ens tanka då jag inte hade pengar
Hade räknat med att komma fram och tillbaks på en tank, men bilen drog inte en liter milen, den drog en och en halv..
Som tur var hade jag en dunk i bilen. Sagt och gjort så började jag promenera, efter ett tag kom det en bil, som inte stannade. Efter ca 20 minuters promenad kom det tillslut en bil som stannade och han var vänlig nog att köra mig till en bensinmack.

Väl där hade jag tur, den skulle stänga om 3 minuter. Tankade upp dunken på kredit som jag inte ens hade, hade 20 kronor på krediten, men har man något på den så kan man övertrassera ca 800:-
Sen kom problemet att ta sig tillbaka till bilen.
Det var svinkallt ute och jag hade ingen jacka, bara en t-shirt och en ganska tunn tröja över det, och byxor så klart.

Tillslut fixade Melina en taxi åt mig, efter mycket om och med då de var tvungna att ha en adress och inte bara kunde köra och släppa folk på motorvägen hur som helst.
Äntligen taxi, varmt och skönt i den.
Tyvär var föraren otroligt pratsam och jag är inte direkt förtjust i människor som bekant.
Väl framme så tankade jag bilen, hoppade in i den och vred om nyckeln. Bensinen började pumpas fram och den startade, nästan.
Försökte igen men då var batteriet dött.
Försökte knuffa igång den, men då jag var i en liten uppförsbacke var det i princip omöjligt att få upp tillräcklig fart.
Efter ca ytterligare 45 minuter så kom det äntligen en bil som stannade, de som hoppade ur var ett gäng fraktal-techno människor som klart uppenbart var väldigt pigga och påtända.
De ställde med glädje upp att knuffa på och äntligen gick gamla Ur igång.

Väl hemma så insåg jag att jag inte kommer att få in grisen i lägenheten så här sent på natten, den skrek så fort man försökte lyfta ur den ur bilen.
Big problem alltså.
Tillslut fick jag ur den ur bilen och försökte sätta en sele på den.
Den vägrade att ha den på sig, den skrek, mitt i ett bostadsområde på natten, alltså inte läge att övertyga den.
Så den fick sova ute den natten, vilket den Ions var van med.
Jag bar ut en varm filt till den och en skål vatten och lite grönsaker

På morgonen steg vi upp, jag skulle lämna Neo på dagis kl 09:00
Väl vid dagiset sa de, det är en gris ute på ängen
Där vi bor finns det en äng, väl avskild från trafik, det var där jag släppte grisen.
Jag sa att det var våran och att den skulle ut på landet.
Så jag och dagispersonalen påbörjade morgonen med att jaga gris igen.
Efter ca 20 minuter fick vi tag på den och vi hade underrättat alla barnen att grisen kommer skrika när vi får tag på den men att den inte har ont, den vill bara inte.

Vi lyfte in henne i bilen, hon vägde väl en 50-60 kilo
Hon stretade emot ganska rejält
Nu kom problemet, var ska jag ha grisen, i en lägenhet på andra våningen är uteslutet
Mina föräldrar har ju stall ute i Brottby, så jag tänkte att där blir det ju perfekt för henne att bo.
Sagt och gjort så åkte jag ut till Brottby, körde in till stallet och letade efter pappa eller föreståndaren.
Ingen utav dem var där, men en utav stammisarna var där och jag pratade med honom och han sa att det var helt ok att lämna grisen där.
PERFEKT! Grisen kommer få det bra där, massa öppna stall och ängar för henne att böka runt i.

Äntligen hade om fått ett bra hem, trodde jag.
Efter ett par timmar ringde pappa och undrade vad fan en gris gör på stallet.
Jag blev lite förvånad då jag fått ett ok av en som jobbade där.
Pappa förklarade dock att den som sagt ok inte hade någon bestämmanderätt på stallet och därför ej heller kunde ge ett ok för ytterligare ett djur där.

Så då började grisjakten igen
Vet inte hur länge de höll på, men av egen erfarenhet så vet jag att hon må vara fet, men hon är inte långsam eller lättlurad.
Tillslut fick de dock tag på henne och körde ut henne till min brors grannar.
Där bor hon nu och har det hur bra som helst, hon har en egen säng inomhus och är hos en familj som älskar henne.
Hon har massor av kompisar i form av hundar, hästar och människor.

Slutet gott, allting gott.

Att få barn som Aspie

En utav de mest kaotiska perioderna i mitt liv var när vi fick barn
För de flesta så blir nog perioden i vilken man får sitt första barn en period fylld av omställningar och oväntade situationer.
För många slutar detta med separationer eller problem i förhållandet med sin partner.
För de flesta kan man kort sagt säga att det är en påfrestande men rolig och händelserik period.

För mig kändes det väldigt roligt att få barn, jag ville ju verkligen ha barn och jag hade funderat på det länge.
Dock var jag väldigt orolig inför det också då jag vet hur förändringar påverkar mig.
Jag vill ju ha livet ganska förutsägbart och inrutat, i alla fall när det kommer till hus och hem och min trygga vrå.
Dock vet ju alla som är föräldrar att just de kriterierna är något som inte direkt är garanterade vid tidigt föräldraskap.
Stressen jag byggde upp i mig på grund av alla omställningar är en form av stress jag aldrig känt förut, inte så starkt som det var i alla fall.

Jag hade ju ingen aning om Asperger syndrom på den tiden men jag visste att jag inte var som de flesta. Nackdelen med att inte känna till Asperger var att jag hela tiden kände stark press på mig att vara och klara av saker som alla andra kan klara av.
Klarade man inte av det var det antingen på grund av att man var lat eller helt enkelt ointresserad och visade prov på bristande ansvar.
Dessa tre har jag alltid trott var mina tyngsta laster.

Som nybliven förälder var jag faktiskt väldigt glad och lycklig, jag älskade att vara pappa och ville så himla mycket.
Jag skulle minsann bli världens bästa pappa.
Tyvärr kanske jag inte blev så bra som jag tänkt, vid den tiden i alla fall.
Omställningen och stressen blev för mycket för mig.
Man kan säga att jag flippade lite, drog ut och festade och gjorde allt annat än att vara pappa.
Sen när jag väl insåg att festande inte funkar för vare sig mig eller familjelivet så började jag stanna hemma.
Men speciellt aktiv som pappa var jag inte då heller, fastnade framför datorn i timtal och blev otroligt störd av att behöv byta blöjor, natta och så vidare.

Nu tror jag tyvärr att många som läser detta känner igen sig eller sin partner/ex-partner
Det finns tyvärr många människor som faktiskt beter sig såhär när de får barn.
Som tur är så är ändå de flesta bra föräldrar.

Jag vet inte vad som är problemet med de som beter sig såhär när de får barn, och jag själv störde mig otroligt på mitt beteende. Jag ville verkligen inte vara så som jag var och jag ansträngde mig verkligen för att ändra på mitt sätt att vara.
Dock var det något av det svåraste jag gjort i hela mitt liv.

Idag tycker jag att jag lyckats ganska bra, speciellt som jag inte hade en aning om vad Asperger var och därmed hade svårt att få insikt i mig själv.
För är man lat kan man rycka upp sig, är man ointresserad skulle man kanske inte skaffat barn från första början och är man oansvarig så får man faktiskt se till att växa upp och ta sitt ansvar och samtidigt vara ärlig med att det kanske inte var rätt att skaffa barn för just den personen.
Saken är den, har man väl skaffat barn så ser man till att stå för det eller så lämnar man plats åt någon som verkligen bryr sig.

Problemet med mig är ju dock att jag varken är lat, ointresserad eller oansvarig.
Jag brann för att få barn, att ha barn. Jag är otroligt intresserad av mitt barn och jag älskar honom mer än allt annat. Att ens snudda vid tanken på att inte ansvara för honom gör mig illamående.
Jag ÄR en pappa och jag älskar att vara det.

Nu när jag vet vad det är för fel som är trasigt på mig inser jag att jag varit otroligt stark i mitt föräldraskap, att jag hittat vägar som passar både för mig och min familj.
Vägarna har ibland varit otroligt svåra och krokiga och förhållandet har ibland hängt over ett stup i en skör tråd.

Men idag sitter jag här, men min familj. Vi har det jättebra.
Vi har precis flyttat till ett nytt, större hem med en underbar uteplats.
(Sen att flytten, i mitt huvud, var ett enda kaos tar jag och berättar om en annan gång.)
Vi har vandrat vägen fram, tillsammans har vi blivit starkare och vi känner varandra otroligt bra.
Allt detta har vi uppnått trots mina fel och brister.

Jag inser nu hur mycket lättare mitt och andras liv hade varit ifall jag fått diagnosen Asperger i tidig ålder.

Vi har ett till barn på väg nu, hon är beräknad den 9e april
Denna gång är jag inställd på förändringarna, denna gång har jag mer kunskap om mig själv.
Jag är ändå väldigt orolig inför födseln och tiden där efter, för jag vet ju att, trots min nya kunskap, att det kommer bli en stressig period för mig.
Skillnaden mellan nu och då är att jag just har kunskapen och därmed många vägar att få hjälp eller bara någon att prata med när det krisar.

Jag ser fram emot april!