Impulsivitet - Kajaken

Nu kanske man skulle kunna tro att detta var enda gången jag varit impulsiv, tyvär är det inte så.
Jag är otroligt impulsiv och har svårt att kontrollera det.

Som gången jag gick på stan en varm sommardag och helt plötsligt fick för mig att jag skulle köpa en kajak.
Gick in i en butik långt uppe på Drottninggatan, vid kyrkan där, kollade in lite kajaker och efter ca en timme rullade jag ur butiken med följande
1st kajak på ca 4.5 meter, en styck paddel, en vagn som man drar kajaken på som även går att fälla ihop och lägga i kajaken vid färd. Ett styck kapell, som hindrar vatten att komma ner i sittbrunnen.
Ett roder, men monteringssats.
Glad i hågen och riktigt nöjd med mitt köp gick jag då där och drog kajaken på sin vagn mitt på Drottningatan.
Drog den till Smedsuddsbadet och skulle hoppa i, då slog det mig att jag aldrig paddlat kajak i hela mitt liv, det kunde bli en rolig show för de som låg och solade där.
Tillslut kom jag i, det gick bra och jag började paddla mor Vårberg, där jag bodde vid den tiden.
Då började jag fundera på hur lång tid det kunde ta att paddla hela vägen till Vårberg på Mälaren.
Skulle ju hämta Neo hos dagmamman han gick hos då ganska så snart.
Ringde till Melina och frågade om hon kunde hämta, men det kunde hon inte.
Så jag insåg att nu hade jag väldigt bråttom, paddlade för glatta livet och var totalt slut när jag väl kom fram. Dock var det inte slut med pärsen här för jag var tvungen att dra upp kajaken för en väldigt lång och brant backe, från kajen vid Vårbergs badet ända upp till Vårbergsvägen.
Väl där hade jag två minuter till godo, jag hann!
Neo blev jätteglad och fick sitta i kajaken medan jag drog hem den.
Det var nu det verkliga problemet började.
VAR ska jag ha kajaken, bodde då i en lägenhet på tredje våningen.
PANIK! Försökte dra upp kajaken in i lägenheten från balkongen med ett rep.
Ställde kajaken där nere kopplade fast ett rep och sen sprang jag upp och började dra.
När jag fått upp kajaken till min höjd på balkongen så kunde jag inte vinkla in den.
Grannen där under tittar ut och ser väldigt frågande ut, varför hänger det en kajak utanför deras balkong??
Jag försökte få in den men jag orkade verkligen inte, jag hade ju precis paddlat i 180 från Smedsudden till Vårberg, i motvind. Dragit upp kajaken för branta backen och sen nu dragit upp den för balkongen.
Jag hade helt enkelt inga krafter kvar att dra med.
Så där stod jag nu, men en kajak hängandes i ett rep utanför balkongen och undrade vad jag skulle ta mig till nu.
Hissade ner kajaken igen och stod där ute ett tag och funderade.
Hmm, garaget, kanske man kan få in den där.. Om det finns en garageplats ledig det vill säga.
Ringde till värden och till min glädje fanns det EN plats ledig, den hade blivit ledig dagen innan.
Jag kunde hämta nycklarna nästa dag.
Då var problemet nästan löst, enda som var nu var det dygn då jag inte hade någon plats för min 15000:- kajak.
Vårberg är ju inte direkt stället där man kan lämna saker ute, olåsta.
Lyckades tillslut baxa in kajaken i källarutrymmet, det var precis på håret och den stod väldigt illa ifall någon skulle behöva komma in i källaren.
Blev en ganska obekväm natt med att vakta kajaken tills jag kunde få nycklar till garaget.
När jag väl fått garaget hade jag tur igen, med kajaken vinkad in i garaget hade jag 2cm till godo, annars hade jag inte kunnat stänga dörren.

Åter igen, slutet gott allting gott.

Impulsivitet -Grisen

Jag kan vara ganska så impulsiv ibland.
Tex som en gång när jag beslutade mig för att rädda en gris..

Det hela började med att jag loggade in på nätet en kväll, såg att det var en “mini”-gris som hade behov av omplacering.
Den bodde ganska torftigt och ägaren var alkoholist.
Jag hoppade in i bilen, körde 25 mil för att hämta grisen.
Jag hade inga pengar, jag hade glömt att fylla på luren med cash och batterierna var rätt dåliga.
Hittade inte riktigt och jag kunde inte ringa, så Melina fick ringa dit åt mig och be dem komma och möta mig.
Där var då grisen, inte så mini och inte så tam.
Vi jagade grisen i hagen i ca 30 minuter, tillslut fick vi tag på henne och lyfte in henne i bilen, hon skrek verkligen som en stucken gris.
Har aldrig hört ett så högt ljud som när en gris skriker.

Väl inne i bilen och på väg tillbaks till Stockholm så var hon ganska kelig, hon kom fram och ville bli kliad mest hela tiden.
Mitt på vägen fick jag helt plötsligt soppatorsk, min bensinmätare är trasig och jag får räkna ut ungefär hur mycket bensin det går åt.
Eftersom kilometermätaren är trasig även den så är det inte alltid så lätt, speciellt inte när det är kolsvart en kall midnatt på senhösten.

Nu var det illa, försökte starta ett par ggr men bensinstoppet var ett faktum.
Tittade på kartan och insåg att det var ca 2 mil till närmsta bensinmack.
Insåg även att jag inte kunde ringa eller ens tanka då jag inte hade pengar
Hade räknat med att komma fram och tillbaks på en tank, men bilen drog inte en liter milen, den drog en och en halv..
Som tur var hade jag en dunk i bilen. Sagt och gjort så började jag promenera, efter ett tag kom det en bil, som inte stannade. Efter ca 20 minuters promenad kom det tillslut en bil som stannade och han var vänlig nog att köra mig till en bensinmack.

Väl där hade jag tur, den skulle stänga om 3 minuter. Tankade upp dunken på kredit som jag inte ens hade, hade 20 kronor på krediten, men har man något på den så kan man övertrassera ca 800:-
Sen kom problemet att ta sig tillbaka till bilen.
Det var svinkallt ute och jag hade ingen jacka, bara en t-shirt och en ganska tunn tröja över det, och byxor så klart.

Tillslut fixade Melina en taxi åt mig, efter mycket om och med då de var tvungna att ha en adress och inte bara kunde köra och släppa folk på motorvägen hur som helst.
Äntligen taxi, varmt och skönt i den.
Tyvär var föraren otroligt pratsam och jag är inte direkt förtjust i människor som bekant.
Väl framme så tankade jag bilen, hoppade in i den och vred om nyckeln. Bensinen började pumpas fram och den startade, nästan.
Försökte igen men då var batteriet dött.
Försökte knuffa igång den, men då jag var i en liten uppförsbacke var det i princip omöjligt att få upp tillräcklig fart.
Efter ca ytterligare 45 minuter så kom det äntligen en bil som stannade, de som hoppade ur var ett gäng fraktal-techno människor som klart uppenbart var väldigt pigga och påtända.
De ställde med glädje upp att knuffa på och äntligen gick gamla Ur igång.

Väl hemma så insåg jag att jag inte kommer att få in grisen i lägenheten så här sent på natten, den skrek så fort man försökte lyfta ur den ur bilen.
Big problem alltså.
Tillslut fick jag ur den ur bilen och försökte sätta en sele på den.
Den vägrade att ha den på sig, den skrek, mitt i ett bostadsområde på natten, alltså inte läge att övertyga den.
Så den fick sova ute den natten, vilket den Ions var van med.
Jag bar ut en varm filt till den och en skål vatten och lite grönsaker

På morgonen steg vi upp, jag skulle lämna Neo på dagis kl 09:00
Väl vid dagiset sa de, det är en gris ute på ängen
Där vi bor finns det en äng, väl avskild från trafik, det var där jag släppte grisen.
Jag sa att det var våran och att den skulle ut på landet.
Så jag och dagispersonalen påbörjade morgonen med att jaga gris igen.
Efter ca 20 minuter fick vi tag på den och vi hade underrättat alla barnen att grisen kommer skrika när vi får tag på den men att den inte har ont, den vill bara inte.

Vi lyfte in henne i bilen, hon vägde väl en 50-60 kilo
Hon stretade emot ganska rejält
Nu kom problemet, var ska jag ha grisen, i en lägenhet på andra våningen är uteslutet
Mina föräldrar har ju stall ute i Brottby, så jag tänkte att där blir det ju perfekt för henne att bo.
Sagt och gjort så åkte jag ut till Brottby, körde in till stallet och letade efter pappa eller föreståndaren.
Ingen utav dem var där, men en utav stammisarna var där och jag pratade med honom och han sa att det var helt ok att lämna grisen där.
PERFEKT! Grisen kommer få det bra där, massa öppna stall och ängar för henne att böka runt i.

Äntligen hade om fått ett bra hem, trodde jag.
Efter ett par timmar ringde pappa och undrade vad fan en gris gör på stallet.
Jag blev lite förvånad då jag fått ett ok av en som jobbade där.
Pappa förklarade dock att den som sagt ok inte hade någon bestämmanderätt på stallet och därför ej heller kunde ge ett ok för ytterligare ett djur där.

Så då började grisjakten igen
Vet inte hur länge de höll på, men av egen erfarenhet så vet jag att hon må vara fet, men hon är inte långsam eller lättlurad.
Tillslut fick de dock tag på henne och körde ut henne till min brors grannar.
Där bor hon nu och har det hur bra som helst, hon har en egen säng inomhus och är hos en familj som älskar henne.
Hon har massor av kompisar i form av hundar, hästar och människor.

Slutet gott, allting gott.

Att få barn som Aspie

En utav de mest kaotiska perioderna i mitt liv var när vi fick barn
För de flesta så blir nog perioden i vilken man får sitt första barn en period fylld av omställningar och oväntade situationer.
För många slutar detta med separationer eller problem i förhållandet med sin partner.
För de flesta kan man kort sagt säga att det är en påfrestande men rolig och händelserik period.

För mig kändes det väldigt roligt att få barn, jag ville ju verkligen ha barn och jag hade funderat på det länge.
Dock var jag väldigt orolig inför det också då jag vet hur förändringar påverkar mig.
Jag vill ju ha livet ganska förutsägbart och inrutat, i alla fall när det kommer till hus och hem och min trygga vrå.
Dock vet ju alla som är föräldrar att just de kriterierna är något som inte direkt är garanterade vid tidigt föräldraskap.
Stressen jag byggde upp i mig på grund av alla omställningar är en form av stress jag aldrig känt förut, inte så starkt som det var i alla fall.

Jag hade ju ingen aning om Asperger syndrom på den tiden men jag visste att jag inte var som de flesta. Nackdelen med att inte känna till Asperger var att jag hela tiden kände stark press på mig att vara och klara av saker som alla andra kan klara av.
Klarade man inte av det var det antingen på grund av att man var lat eller helt enkelt ointresserad och visade prov på bristande ansvar.
Dessa tre har jag alltid trott var mina tyngsta laster.

Som nybliven förälder var jag faktiskt väldigt glad och lycklig, jag älskade att vara pappa och ville så himla mycket.
Jag skulle minsann bli världens bästa pappa.
Tyvärr kanske jag inte blev så bra som jag tänkt, vid den tiden i alla fall.
Omställningen och stressen blev för mycket för mig.
Man kan säga att jag flippade lite, drog ut och festade och gjorde allt annat än att vara pappa.
Sen när jag väl insåg att festande inte funkar för vare sig mig eller familjelivet så började jag stanna hemma.
Men speciellt aktiv som pappa var jag inte då heller, fastnade framför datorn i timtal och blev otroligt störd av att behöv byta blöjor, natta och så vidare.

Nu tror jag tyvärr att många som läser detta känner igen sig eller sin partner/ex-partner
Det finns tyvärr många människor som faktiskt beter sig såhär när de får barn.
Som tur är så är ändå de flesta bra föräldrar.

Jag vet inte vad som är problemet med de som beter sig såhär när de får barn, och jag själv störde mig otroligt på mitt beteende. Jag ville verkligen inte vara så som jag var och jag ansträngde mig verkligen för att ändra på mitt sätt att vara.
Dock var det något av det svåraste jag gjort i hela mitt liv.

Idag tycker jag att jag lyckats ganska bra, speciellt som jag inte hade en aning om vad Asperger var och därmed hade svårt att få insikt i mig själv.
För är man lat kan man rycka upp sig, är man ointresserad skulle man kanske inte skaffat barn från första början och är man oansvarig så får man faktiskt se till att växa upp och ta sitt ansvar och samtidigt vara ärlig med att det kanske inte var rätt att skaffa barn för just den personen.
Saken är den, har man väl skaffat barn så ser man till att stå för det eller så lämnar man plats åt någon som verkligen bryr sig.

Problemet med mig är ju dock att jag varken är lat, ointresserad eller oansvarig.
Jag brann för att få barn, att ha barn. Jag är otroligt intresserad av mitt barn och jag älskar honom mer än allt annat. Att ens snudda vid tanken på att inte ansvara för honom gör mig illamående.
Jag ÄR en pappa och jag älskar att vara det.

Nu när jag vet vad det är för fel som är trasigt på mig inser jag att jag varit otroligt stark i mitt föräldraskap, att jag hittat vägar som passar både för mig och min familj.
Vägarna har ibland varit otroligt svåra och krokiga och förhållandet har ibland hängt over ett stup i en skör tråd.

Men idag sitter jag här, men min familj. Vi har det jättebra.
Vi har precis flyttat till ett nytt, större hem med en underbar uteplats.
(Sen att flytten, i mitt huvud, var ett enda kaos tar jag och berättar om en annan gång.)
Vi har vandrat vägen fram, tillsammans har vi blivit starkare och vi känner varandra otroligt bra.
Allt detta har vi uppnått trots mina fel och brister.

Jag inser nu hur mycket lättare mitt och andras liv hade varit ifall jag fått diagnosen Asperger i tidig ålder.

Vi har ett till barn på väg nu, hon är beräknad den 9e april
Denna gång är jag inställd på förändringarna, denna gång har jag mer kunskap om mig själv.
Jag är ändå väldigt orolig inför födseln och tiden där efter, för jag vet ju att, trots min nya kunskap, att det kommer bli en stressig period för mig.
Skillnaden mellan nu och då är att jag just har kunskapen och därmed många vägar att få hjälp eller bara någon att prata med när det krisar.

Jag ser fram emot april!

I väntans tider..

Tiden emellan Diagnos och vetskap om vad som kunde vara roten till en del av mina problem


Efter det att jag fick veta att jag kanske hade Asperger och ADHD så bad de mig ringa till vårdgarantin för att se till så att jag kom in i kön där för att få “vård”
Jag trodde ju att jag skulle få tid ganska så snabbt, sen sådär tre månader efteråt med vare sig mer kontakt med psykologin eller vårdgarantin så började jag undra hur länge man måste vänta egentligen.
Hade hört på andra håll att det kan vara upp till sex månader.
Vårdgarantin är ju till för att man ska få vård inom tre.
Jag är fortfarande sjukskriven, mår ganska dåligt. Har väldiga humörsvängningar och kan gå från glad till deppig på en halvtimme.
Senast jag var hos Årsta Vantör så gick det inte bra.
Det var en ny läkare, då hon jag hade innan bara hade någon form av praktik eller något på Årsta-Vantör.
Så nu, får jag som avskyr att möta nya människor, en ny läkare. Detta var för mig otroligt jobbigt och jag var mest tyst och svarade ja på allt.
Så i sjukintyget jag fick stod det att jag svarar bra på antidepressiva jag äter och att jag mår bra, som vanligt.
Tror hon helt missade hur jag mår, hon ansåg att jag skulle gå och jobba, för det mår man bättre av.
Precis det jag förväntade mig att höra från en äldre läkare.
Henne vill jag inte träffa igen, det funkade inte alls med kemin.
Att jobba för mig är givande, ett tag, sen är det allt det där sociala.
Stephanie, hon som jag hade innan var mycket bättre, hon tvingade inte till sig ögonkontakt osv.
Hon var bättre på att ta mig som jag är i stället för att köra hard line som den nya gör.

Så nu går jag mest och väntar, dagarna går och jag mår som jag mår.
Jag vill ju inte vara deppig, så det vill jag ha behandling för, men som det verkar så blir man bara vidareforslad till olika instanser.
Läkaren tyckte t.ex. att jag borde gå tillbaks till min husläkare så att hon fick ha hand om min sjukskrivning.
Detta anser hon samtidigt som det står depression, Asperger, ADHD på mitt sjukintyg.
Personligen kan jag inte fatta hur en läkare på psykiatrin kan skicka tillbaks en som står under utredning för Asperger och ADHD diagnos till en husläkare utan utbildning i psykologi.

Jag var så nöjd med Årsta Vantör i början, kände mig väl emottagen och det kändes som att jag äntligen kunde få ordning på de fel som jag tycker är trasiga, äntligen kunna må bra.
Sen helt plötsligt vänder allt och jag blir i princip bortföst i väntan på vidare utredning.

Enda positiva nu är att Peter som alltid suttit med på samtalen fortfarande är kvar vid mina besök, honom känner jag mig tryggare med och det känns som att jag kan prata med honom.
Det positiva i allt kaos jag upplevde efter det att jag gick från senaste besöket är att min vilja till att skriva en bok blivit starkare.
Det är detta jag sysselsatt mig med de senaste veckorna, det och andra världskriget.
Det negativa är enormt, jag har varit väldigt deprimerad sen jag var på Årsta sist, har haft svårt att ta tag i saker och varit allmänt lättretlig.
Min känslighet för ljud har ökat markant igen och jag har extremt svårt att tolerera ljud av något slag.
Har även fallit tillbaks i oregelbunden sömn.
Har i och för sig löst det genom att dricka en hel del öl varje dag, kanske inte direkt den bästa lösningen men vad ska man göra när det inte finns tid till vård.
Inser hur dåligt Sverige är ställt i vissa avseenden, vi har det bra säger folk, men när det kommer till vård och omsorg så är vi inte så perfekta som vi vill ge sken av.
Att behöva vänta sex månader tills man får vård samtidigt som man mår väldigt dåligt får en inte direkt att känna att man blir tagen på allvar.
Asperger är så mycket mer än att bara inte vilja vara med folk.
Jag har ju i princip varit deprimerad hela mitt liv från och till.
Varje gång jag inte får vara ifred och pilla med mitt så går jag in i en mörk period som alltid börjar med dåligt humör och stress.
Som nu till exempel, jag har börjat sova dåligt igen, är på dåligt humör ofta.
Jag känner igen signalerna, jag kommer snart hamna i en depression igen och tycka att allt är meningslöst, kanske till och med detta, att försöka skriva en bok.
Det värsta i detta är att jag har en familj med barn som vill bli uppmärksammade.
Det spär på min depression att veta att jag inte är en så bra pappa som jag egentligen vill vara.

Du har blivit skapad till en människa
Av stor betydelse bortom den du är
Jag kanske är stjärnan men du är himmelen
Man behöver inte ett handikapp för att vara annorlunda
För mig är du väldigt speciell

Du är en fantastisk människa
Av stor kärlek bortom den du är
Du är solen jag, cirklar runt dig
Man behöver inta ha mått dåligt för att vara annorlunda
För mig är du kärlek min vän

Du har blivit skapad till en människa
Av stor betydelse inom den du är
För mig är du stjärnan, för mig är du himmelen
Man har mått som mig, det gör mig till den jag är
För mig är du trygghet min vän

Du är en underbar människa
Av stor kärlek du skapats min vän
Du är gravitationen jag påverkas av dig
Man vill vara, försöker, kan inte vara nära dig
För mig är du evigheten min vän

När jag gick i låg- och mellanstadiet var ansågs jag nog som ganska lat och ointresserad, jag gillade svenska, engelska och historia, övriga ämnen intresserade inte mig speciellt.
Problemet med svenskan och engelskan var att man var tvungen att skriva mycket, för hand.
Just handskrift har alltid varit en mardröm för mig då jag alltid fått höra hur fult jag skriver.
Jag fick till och med gå extra klasser i skolan för att lära mig skriva snyggare.
Jag fick fylla i redan skrivna papper och följa linjerna osv.
Inget blev bättre för det, snarare sämre.
Sen när man skriver så som jag skriver så tas sällan det jag skriver på allvar då det ser oseriöst ut i folks ögon och det kan inte tänka sig att de där kråkfötterna kan innehålla något intressant eller viktigt.
Lite synd så här i efterhand kan man kanske tycka då denna elev, efter ett antal tester hos psykologen, har visat sig ha en IQ på 134

Det var först i gymnasiet som jag fick credit för mina texter, hade en svenskalärare där som faktiskt läste vad jag skrivit och hon uppmuntrade mig att fortsätta skriva.
Skillnaden mellan gymnasiet och de tidigare åren i skolan var att vi för första gången fick skriva med dator.
Just datorn har förändrat mycket för mig då jag nu kan utrycka mig i skrift utan att stöta på hindret som min handstil satte upp.
Det tog ett tag för mig att verkligen komma på att skrivandet var mitt sätt, mycket frustration kommer ur mig genom att skriva.
Det som är skönt med skrivandet är att man kan prata med folk via forum, mail och så vidare via internet.
På så vis får jag ändå kontakt, på mitt sätt, som jag trivs med.

Jag har hela tiden haft massa tankar inne i huvudet och jag har aldrig haft något sätt att få ut allt.
Försökte måla men allt blev bara fel, blev inte alls på pappret som det såg ut i huvudet.
Sen försökte jag mig på musik, det innebar att jag var tvungen att göra flera saker samtidigt och det funkade inte alls, det blev bara skit av det med.
Har det i mig men kan inte få ut det, och den känslan är extremt frustrerande.

Så mitt sätt att utrycka mig blev för en tid fysisk, jag blev rätt vild och hamnade i droger och så vidare, Drogerna fick mitt vilja att utrycka mig att bli ännu starkare och sen var man fast i en ond spiral.
För en tid sen la jag drogerna på hyllan men då blev det i stället dragning till alkohol, och det är nästan värre.
Alkohol gör mig extremt känslig för andra människors beteende, känsligare än vad jag redan är vill säga, och det är inte långt ifrån att jag exploderar i aggression när jag dricker, det kommer sig nog av att jag är väldigt obekväm i folk närhet och jag undviker ofta folk, men när jag druckit släpper det obekväma en gnutta och då hamnar jag lätt bland folk.
Sen känns det väldigt olustigt för mig att dricka i över huvud taget då min biologiska pappa bevisligen inte kunde hantera spriten han heller, och det sista jag vill är att på något sätt påminna om honom eller ha något gemensamt med honom.
Alkohol funkar för det mesta för mig i små doser, men just att dra gränsen kan vara svårt, det blir lätt så att när man är vid rätt dos så är man på så bra humör att man tänker att lite till kan väl inte skada.

Rent känslomässig är jag nog också väldigt annorlunda, då jag känner en massa men jag är väldigt restriktiv eller bara inte likatänkande i hur man visar dem.
Känslor som gäller mig själv är jag nog ganska bra på att visa, men så fort det kommer till att tolka andras känslor och sen föra över dem till mig själv för att försöka förstå, ja då tar det stopp.
Till exempel det här med att trösta någon, jag har nu lärt mig att folk ibland behöver bli tröstade men har aldrig känt ett behov av att faktiskt göra det, behov kanske är fel ord, kanske att jag aldrig bara känt att jag KAN trösta.
Jag vet liksom inte hur man gör, har lärt mig nu att man kanske lägger armen runt och säger förlåt ifall man själv varit dum eller att man säger att det blir bra, när någon annan varit dum.
Men själva känslan i mig finns inte, jag känner mig mest obekväm och undrar vad som är en “passande” tid att sitta och trösta.
Så när jag tröstar tänker jag mest på hur länge jag borde sitta, ifall min arm kring personen är på rätt ställe osv.
För det mesta när jag umgås med folk och de gör illa sig, behöver tröst och så vidare så blir jag väldigt irriterad, tycker mest att det är störande och gör så att jag tappar fokus på det jag håll på med.
Så det som egentligen passar mig bäst är inte direkt socialt accepterat, då det jag mest av allt behöver är att få vara ifred.
Oftast när jag umgås med andra än den närmsta familjen så blir jag lätt irriterad och tycker mest att folk är konstiga, att de verkar gå runt saker som katten kring het gröt i stället för att säga som det är och vara raka.
Det verkar som att den mesta tiden i vanligt umgänge går ut på att säga en sak och den signalera resten, utan klarspråk, med kroppen. Vilket jag tycker är slöseri med tid och bäddat för missförstånd.

Kärleksmässigt har jag nog varit väldigt beroende, har haft rätt svårt för förhållanden där jag inte haft total kontroll, det har jag dock blivit bättre på. Men fortfarande gnager tanken att bli övergiven därbak någonstans. Men det känns nog igen hos de flesta människor.

Nu lever jag i ett förhållande som varat i sju år, det har haft sina upp och nedgångar, ofta till det extrema. Melina ska ha all credit att hon orkat med mig alla dessa år.
Vi har en son på 6 år och ett till barn på väg.
Mycket utav kaoset i vårat förhållande har kommit sig av att det skett något nytt i vardagen, t.ex. att vi har flyttat, eller att vi fick barn, eller bara en så enkelgrej som att ha bytt jobb.
Vid det tillfällena har jag flippat och dragit iväg, stängt mig ute eller snarare inne i droger.
Nu är det dock bättre, vi har stabiliserat oss och pratat mycket, tror vi båda förstår varandra mycket bättre nu och vi har lärt oss att hantera situationer lite bättre.
Men fortfarande tycker jag att Melina är konstig när hon blir sårad ifall jag säger något dumt osv.
Jag tycker hon reagerar irrationellt och överdrivet.
Fast stora omvälvningar i livet behöver inte vara det som triggar irritation eller kaos i mitt huvud.
Till exempel en så enkel sak som att möblera om lägenheten stör mig ofta, inte alla gånger ifall det blir bättre ordning, men ibland när det var bra och så ska det möbleras igen så är det otroligt jobbigt.
Sen när jag väl vant mig vid det då känns det helt ok, tills nästa gång..
Även en öppen byrålåda kan vara otroligt störande, eller böcker som ligger snett och så vidare.

Rent socialt kan man nog lugnt säga att jag håller mina vänner på avstånd.
Det kan gå flera månader, ibland ett halvår mellan gångerna jag träffar någon enstaka.
Har liksom aldrig förstått själva grejen med att bara träffas och ta en fika.
Ska jag träffa någon ska det helst vara en person i taget och gärna alkohol eller droger med i bilden.
Annars får jag panik och tycker situationen är otroligt jobbig, och i och med att jag får den känslan så tycker jag bara hela grejen är meningslös.
Någonstans gillar jag att träffa folk, gärna en i taget och jag tror jag kan bli bättre på det och nykter när det sker med lite träning.
Men hur och var lär man sig sånt.
Jag har aldrig ens funderat på vad det är för fel som är trasigt med mig, jag har bara trott att det haft med min uppväxt att göra och min personlighet.
Att jag helt enkelt är en sur, asocial person som helst vill vara ifred.

Som barn var jag väldigt ofta själv ute i skogen, gick dagslånga promenader med hunden och var i fred, hade min egen värld där och jag stortrivdes.
Sen hände det att jag hängde med mopedgänget i Brottby och det var kul, jag gillade alla enskilda personer som jag umgicks med då, men i grupp så trivdes jag inte speciellt bra.
Folk skulle hävda sig, vara på styva linan och supa sig så de bara kunde.
Det var inte riktigt min grej men jag hakade på i alla fall, och bara vara mig själv.
Tog dock inte så lång tid för mig att bara vara med gänget ibland, och då gärna ute på min egen kant.
Helt ärligt trivdes jag bäst i skogen eller med en person i taget, och så har det varit hela mitt liv.
Som vuxen har jag haft rätt mycket olika människor kring mig, umgåtts i stora kretsar som hade samma intresse som mig rent musikmässigt.
Jag gick ofta på fester, var social och röjde runt rent allmänt, dock aldrig drogfri.
Under hela mitt vuxna liv har jag inte umgåtts en gång i grupp och varit drogfri.
Jag har alltid varit påverkad av något när jag varit i sociala situationer.
De flesta utav mina kompisar har aldrig träffat mig, alltså den jag är när jag är som jag är helt enkelt.
Kan i och för sig inte se någon anledning till varför de skulle det, personligen är jag inte så intresserad av att umgås med folk.
Det finns dock ett par få som jag verkligen gillar, önskar bara att jag kunde vara mer avslappnad när jag träffar dem.
Bilden som folk har av mig och bilden jag verkligen avger är två helt olika individer, de är sina totala motsatser.
Saken är den att när jag umgås med folk uppfattas jag som ganska ointresserad och som att jag inte lyssnar, har ofta fått höra att folk blivit stötta efter de umgåtts med mig.
Typ som att jag helt enkelt inte bryr mig, är som en okänslig buffel i en porslinsbutik.
I arbetslivet har jag verkligen problem, blir väldigt lätt frustrerad och rastlös.
Blir lätt störd när allt inte går som det ska och hakar ofta upp mig på en liten detalj och ser till att den blir bra så allt det övriga kommer på efterkälken.
Har jobbat med växter, där skulle man se till så att alla blad var rena, växten hade fått vatten osv.
Problemet med detta var att jag kunde fastna på ett löv och se till att det blev helt blankt så att allt tog väldigt lång tid.
Det funkade ju inte i längden så jag blev deppig när jag märkte att de inte var nöjda med mig
Det hela slutade med en sjukskrivning och sen slutade jag.

Gick nu senast en kurs i ställningsbygge, kursen gick bra, blev kurs etta, som jag alltid blir när jag verkligen vill något och är intresserad av det.
Har jag lågt intresse funkar det inte.
Började sen jobba på en firma, gick väldigt bra i början och det går bra i perioder.
Men detta jobb har en hel del stress i sig och många slarvar.
Lägger plankor lite snett, sätter fötterna på ställningen olika på underläggen som de står på.
Dessa saker stör mig nått otroligt, jag vill ha alla plankor raka, centrerade.
Plankorna ska ligga rakt och så vidare.
Detta gör att det tar extra tid, vilket bygger upp mer stress och det slutar med att mitt huvud får kortslutning.
Har nu varit långtidssjukskriven på grund av olika saker, till exempel stress, utbrändhet, depression och smärtor i lederna.
Ledsmärtorna har vi nu kommit fram till att det var medicinens fel.
Dock var det jag som kom fram till det, läkarna har mest skrivit ut lite olika preparat och gett mig ett intyg på ytterligare en månad.

Själv hade jag ingen aning om vad det var för fel men jag visste att något är det.
Fick sen gå och prata på Årsta Vantörs öppen psyk och det var då som saker började falla på plats.
De sa att jag troligtvis har Asperger och möjligtvis ADHD.
Började läsa på om båda syndromen och insåg att jag var på rätt spår.
När jag läser om Asperger så känner jag igen mig hela tiden, allt faller liksom på plats.
Angående hur jag är med människor, min motorik, min förmåga att fastna i enskilda saker.
Bara en så enkel sak som att jag fastnade i World of Warcraft i ett år, varje dag i 18 timmar typ.
Typiskt repetitivt beteende där man slipper vara med människor fysiskt, man har bara en stum karaktär framför sig och läser text med bra uttryck som lol, smile osv.
Just de förkortningarna beskriver för mig vad en person menar när den säger något, jag behöver inte försöka gissa mig fram till det, och jag måste gissa då jag har väldigt svårt att se och förstå vad någon menar utan att de är väldigt raka i vad de säger.

Jag har alltid varit väldigt känslig för ljud och lukt, vissa ljud, som kan te sig vanliga för andra, kan verkligen skära i mina öron och vara väldigt störande.
Till exempel när jag gick i skolan hade jag väldigt svårt att koncentrera mig på det jag skulle göra för att mina klasskamraters kläder lät, deras pennor lät mot pappret och så vidare.
Det som kanske gjorde saken än värre är att jag är nästan helt döv på höger öra och i och med det har jag väldigt svårt att höra var ljud kommer ifrån. Så alla dessa ljud, som är svåra för mig att lokalisera skapade en slags vägg av ljud som jag var tvungen att försöka ignorera för att sen kunna koncentrera mig på det som skulle göras.
Ibland fungerade det, men oftast inte. Som ni kan gissa blev mina resultat i skolan inte de bästa, trots att jag verkligen förstod och tyckte att själva ämnet var lätt och roligt.
Men mitt dåliga högeröra är inte bara negativt, det hjälper mig väldigt bra när jag vill vara ifred och ha tyst omkring mig, då lägger jag bara huvudet på en kudde med vänster öra emot den, då får jag en tyst värld att vara i en stund.

Lukter är ett annat problem för mig, jag är ibland väldigt känslig för just lukter, som till exempel spolarvätska, vissa parfymer och småsaker som lukten av grus, mögel.
Ibland blir dessa intryck så starka att jag måsta ta mig ifrån källan.
Vet inte om jag har ett speciellt bra luktsinne eller om jag bara är väldigt känslig för lukter som andra kanske inte tänker på i större avseende.


När det kommer till kroppskontakt har jag även där vissa problem, jag ogillar starkt plötslig beröring och ibland även lätt beröring.
Om någon kommer nära mig, in i min privata sfär och plötsligt berör mig utan att jag är beredd på det kan jag reagera otroligt starkt.
Kan jag bli väldigt arg eller kränkt då.
Oftast visar sig inte denna ilska utåt, men inne i mig bubblar det som i en vulkan.
Denna ilska går väldigt snabbt över men är ändå väldigt jobbig när den kommer.

Ögonkontakt är ju ansett som artigt i detta samhälle, man kommunicerar med ögonkontakt helt enkelt.
När man pratar med någon så ska man se in denne persons ögon, gör man inte det är man ointresserad, ljuger, eller helt enkelt bara väldigt oartig.
För mig är det snarare tvärt om, jag känner mig otroligt obehaglig till mods när jag måste ha ögonkontakt, speciellt med personer jag inte känner.
De jag känner kan jag se på, men oftast någonstans runt ögonen och inte direkt i.
Ögonkontakt för mig gör snarare så att jag tappar koncentrationen på samtalet jag har med personen, alltså tvärt emot vad den andre kanske tror.
De gånger jag “måste” se in i någons ögon sitter jag oftast bara och tänker på just ögonkontakten och hör inte alls vad personen pratar om.

Detaljer är en sak som jag verkligen gillar, eller lägger märke till.
Inte så mycket detaljer på andra människor utan snarare detaljer på saker.
Tillexempel löv, registreringsskyltar på bilar och sånt.
Registreringsskyltar bildar jag ord av så gott som dagligen, jag lägger även märke till små detaljer som till exempel i går kväll när jag var ute med hundarna.
Då gick jag som vanligt på gatan där vi bor och såg att en utav alla de bilar som stod där hade lösa muttrar på ena däcket, de var inte lösa mycket, bara någon millimeter kanske, men jag såg det direkt och det störde mig otroligt att de inte satt som de andra.
Det slutade med att jag sen gick hem, skrev en lapp, plastade in lappen och satte den på vidrutan så att ägaren skulle kunna läsa lappen.
Om inte annat för att hjulet inte skulle lossna när han eller hon var ute och körde.
Detaljer är oftast roliga men kan vara störande ibland, som när till exempel en bok ligger lite snett, eller pennorna står inte rätt i stället och så vidare.
Jag vill gärna ha saker så att de bildar symmetri. En litet öppen byrålåda är otroligt störande.

Jag har varit deprimerad i perioder, perioderna har varit olika långa men oftast runt ett halvår upp till ett år. Jag har sökt hjälp för det men har aldrig liksom kommit till kärnan, oftast har jag bara fått ett gäng piller och sen var det bra med det.
En gång, utav de få gånger, jag pratat med en psykolog så gick det inte så bra.
Han försökte hela tiden få det till att allt var drogernas fel och bara jag slutar med dem så blir allt bra.
Saken är ju den att det var ju inte bra innan heller, det visade sig bara på ett annat sätt.
Jag har ju varit väldigt diskret med mina problem kan man nog säga, tog ett tag för folk att förstå att något var fel.
Sen att jag bajsade på mig tills jag var ca 11-12 år har ingen tänkt på som ett problem, mer än att det var olägligt.
Idag skulle ett barn som hade det problemet nog ganska snabbt komma under utredning.
Psykologepisoden för mig slutade i alla fall med att jag gav upp dem.
Psykologen jag träffade vid tillfället då jag verkligen var redo för att ta tag i saker träffade jag 2 gånger.
Första gången gick det bra, andra gången satt han bara och tittade på klockan hela tiden och sen mitt i ett, för mig, gripande skede sa han att han ville sluta tidigare med sessionen idag för att han skulle gå till banken.
Jaha..?
Och det var det.







Det som är ganska tragisk komiskt med det hela är att jag alltid trott att jag är som jag är på grund av något i barndomen eller att jag helt enkelt bara är en osocial, sur gubbe.
Något som man kan knarka, medicinera, supa, eller helt enkelt kan bota med terapi.
Asperger går inte att bota för det är ingen sjukdom.
Känns otroligt skönt att ha fått lite pejl på vad som kan vara problemet, helt plötsligt känns det som att jag kan gå ut med och stå för hur jag är då det faktiskt inte är jag som bara är en tråkmåns.

Som till exempel min son Neo, han brukar alltid ta min kudde när han går och lägger sig, gulligt kan många tänka, och det tänker jag med.
Men för de flesta tar det slut där, för mig gör det inte det.
Jag måste ha den kudden, jag kan inte sova med en annan kudde.
Jag har alltid tänkt att - vad fan, du är vuxen, vad larvig du är som måste ha den kudden, låt grabben ha den - Precis om de flesta skulle tänka, saken är den att så funkar det inte för mig.
Jag har slitits mellan saker som denna och vad som känns bra för mig i alla år.
Som att alltid ha samma stol och, sitta på samma plats när jag åker buss och så vidare.
Jag kan åka buss utan att få den platsen jag helst måste ha, men resan blir otroligt jobbig för mig.
Känns typ som att jag druckit alldeles för mycket kaffe och bara vill stiga av och skrika.
Hände ofta på tunnelbanan att jag steg av för att jag inte orkade med folk, för att jag inte fick min plats osv.. Just tunnelbanan har blivit lättare för mig, i och för sig har jag inte åkt tunnelbana på flera månader, trots att jag bor 100m ifrån den…

En annan sak som är jobbig, men som har blivit lättare i och med att jag skriver är tankar.
Jag kan lätt fastna i en tankebana och nöta den i dagar, ofta när det händer blir jag extra deprimerad och går gärna och sover.
Jag har perioder då jag helt enkelt stänger av och sover i 2-3 dagar, med kanske ett par timmar vakenhet som max. Det fungerade när man inte hade barn, men nu när man har barn blir det friktion med sambon.
Inte så konstigt kanske.

En sak som jag tänkt på är grupptryck, jag har aldrig haft fallenhet för att hamna i sådana situationer.
Jag har alltid varit min egen och inte blivit speciellt imponerad av de “tuffa” killarna och deras sätt att vara.
Jag har till exempel aldrig snattat bara för att alla andra i gänget gör det och så.
Inte heller har jag varit speciellt modekräsen, visst jag gillar kläder men det är min stil, inte stilen som man ska ha just nu.
Till exempel i högstadiet var det otroligt tufft att röka, själv har jag aldrig varit rökare, jag har inte heller varit speciellt förtjust i alkohol, dock har jag “medicinerat” med just alkohol.
Men aldrig bara för att andra gör saker.
Jag har snarare varit tvärt om, gör gärna sånt andra inte gör för att det intresserar mig, inte för att det är coolt just nu.

Jag har alltid gillat sport, har alltid tyckt om att cykla och springa.
Dock var jag riktigt dålig på det i skolan, min motorik och usla bollkänsla gjorde att jag inte riktigt hängde med.
Men jag har alltid velat hänga med och det var skönt när jag väl kom ifatt i 20års åldern.
Rent allmänt kan man nog säga att jag mognade mycket sent, känner inte ens idag att jag är 34.
Jag trivs mycket bättre i yngre människor sällskap när jag väl umgås med folk.
Jämnåriga har jag inte så mycket intresse av.
Som tur är umgås jag ändå i en krets med ganska så omogna människor trots deras ålder.
“Techno”-kretsen har aldrig varit så petiga med ålder och sånt, de umgås med allt från emellan 16 till 60 åringar. Ska jag vara ärlig har jag ingen aning om hur gamla de jag umgås med är, har aldrig kommit för mig att fråga, för det spelar ingen roll.








Min utredning började med att jag blev sjukskriven igen efter en tidigare sjukskrivning då jag skadat axeln efter att jag blivit påkörd av en bil på jobbet.
Denna gång var det den vanliga låga känslan men även ordentliga smärtor i lederna.
Då jag fått en ny, anti depressiv medicin vid första sjukskrivningstillfället så misstänkte jag att det var den. Kollade även upp den på FASS och där stod det att just ledsmärtor kunde vara en biverkning.
Jag ju blivit behandlad i perioder med antidepressiva och har aldrig haft smärtor i lederna förut.
Min husläkare trodde inte att det var medicinen men var lite osäker på det så hon skrev en remis till Årsta Vantör.
Där fick jag träffa två personer och prata lite om vad som ,jag ansåg, inte var bra.
Just då var jag mest störd av smärtorna och av att inte kunna jobba.
Det psykiska har jag ju i princip haft så länge jag kan minnas så det tänkte jag inte på så mycket.
Sa faktiskt att jag inte ens ansåg att jag behövde prata med psykolog.

Fick dock göra ett par test där man kryssar i svar på olika frågor.
Efter att de på Årsta Vantör tittat igenom mina svar ringde de upp och bokade en ny tid med mig.
De sa även att det ser ut som att jag kan ha Aspergers syndrom och ADHD

För mig var det en nyhet, jag har aldrig ens funderat på om jag har någon diagnos av något slag.
Men nu känns det bra att jag åtminstone har fått något att arbeta med, något som gör att jag förstår och kan lära mig om mig själv och varför jag gör som jag gör ofta.