I väntans tider..

Tiden emellan Diagnos och vetskap om vad som kunde vara roten till en del av mina problem


Efter det att jag fick veta att jag kanske hade Asperger och ADHD så bad de mig ringa till vårdgarantin för att se till så att jag kom in i kön där för att få “vård”
Jag trodde ju att jag skulle få tid ganska så snabbt, sen sådär tre månader efteråt med vare sig mer kontakt med psykologin eller vårdgarantin så började jag undra hur länge man måste vänta egentligen.
Hade hört på andra håll att det kan vara upp till sex månader.
Vårdgarantin är ju till för att man ska få vård inom tre.
Jag är fortfarande sjukskriven, mår ganska dåligt. Har väldiga humörsvängningar och kan gå från glad till deppig på en halvtimme.
Senast jag var hos Årsta Vantör så gick det inte bra.
Det var en ny läkare, då hon jag hade innan bara hade någon form av praktik eller något på Årsta-Vantör.
Så nu, får jag som avskyr att möta nya människor, en ny läkare. Detta var för mig otroligt jobbigt och jag var mest tyst och svarade ja på allt.
Så i sjukintyget jag fick stod det att jag svarar bra på antidepressiva jag äter och att jag mår bra, som vanligt.
Tror hon helt missade hur jag mår, hon ansåg att jag skulle gå och jobba, för det mår man bättre av.
Precis det jag förväntade mig att höra från en äldre läkare.
Henne vill jag inte träffa igen, det funkade inte alls med kemin.
Att jobba för mig är givande, ett tag, sen är det allt det där sociala.
Stephanie, hon som jag hade innan var mycket bättre, hon tvingade inte till sig ögonkontakt osv.
Hon var bättre på att ta mig som jag är i stället för att köra hard line som den nya gör.

Så nu går jag mest och väntar, dagarna går och jag mår som jag mår.
Jag vill ju inte vara deppig, så det vill jag ha behandling för, men som det verkar så blir man bara vidareforslad till olika instanser.
Läkaren tyckte t.ex. att jag borde gå tillbaks till min husläkare så att hon fick ha hand om min sjukskrivning.
Detta anser hon samtidigt som det står depression, Asperger, ADHD på mitt sjukintyg.
Personligen kan jag inte fatta hur en läkare på psykiatrin kan skicka tillbaks en som står under utredning för Asperger och ADHD diagnos till en husläkare utan utbildning i psykologi.

Jag var så nöjd med Årsta Vantör i början, kände mig väl emottagen och det kändes som att jag äntligen kunde få ordning på de fel som jag tycker är trasiga, äntligen kunna må bra.
Sen helt plötsligt vänder allt och jag blir i princip bortföst i väntan på vidare utredning.

Enda positiva nu är att Peter som alltid suttit med på samtalen fortfarande är kvar vid mina besök, honom känner jag mig tryggare med och det känns som att jag kan prata med honom.
Det positiva i allt kaos jag upplevde efter det att jag gick från senaste besöket är att min vilja till att skriva en bok blivit starkare.
Det är detta jag sysselsatt mig med de senaste veckorna, det och andra världskriget.
Det negativa är enormt, jag har varit väldigt deprimerad sen jag var på Årsta sist, har haft svårt att ta tag i saker och varit allmänt lättretlig.
Min känslighet för ljud har ökat markant igen och jag har extremt svårt att tolerera ljud av något slag.
Har även fallit tillbaks i oregelbunden sömn.
Har i och för sig löst det genom att dricka en hel del öl varje dag, kanske inte direkt den bästa lösningen men vad ska man göra när det inte finns tid till vård.
Inser hur dåligt Sverige är ställt i vissa avseenden, vi har det bra säger folk, men när det kommer till vård och omsorg så är vi inte så perfekta som vi vill ge sken av.
Att behöva vänta sex månader tills man får vård samtidigt som man mår väldigt dåligt får en inte direkt att känna att man blir tagen på allvar.
Asperger är så mycket mer än att bara inte vilja vara med folk.
Jag har ju i princip varit deprimerad hela mitt liv från och till.
Varje gång jag inte får vara ifred och pilla med mitt så går jag in i en mörk period som alltid börjar med dåligt humör och stress.
Som nu till exempel, jag har börjat sova dåligt igen, är på dåligt humör ofta.
Jag känner igen signalerna, jag kommer snart hamna i en depression igen och tycka att allt är meningslöst, kanske till och med detta, att försöka skriva en bok.
Det värsta i detta är att jag har en familj med barn som vill bli uppmärksammade.
Det spär på min depression att veta att jag inte är en så bra pappa som jag egentligen vill vara.