Du har blivit skapad till en människa
Av stor betydelse bortom den du är
Jag kanske är stjärnan men du är himmelen
Man behöver inte ett handikapp för att vara annorlunda
För mig är du väldigt speciell

Du är en fantastisk människa
Av stor kärlek bortom den du är
Du är solen jag, cirklar runt dig
Man behöver inta ha mått dåligt för att vara annorlunda
För mig är du kärlek min vän

Du har blivit skapad till en människa
Av stor betydelse inom den du är
För mig är du stjärnan, för mig är du himmelen
Man har mått som mig, det gör mig till den jag är
För mig är du trygghet min vän

Du är en underbar människa
Av stor kärlek du skapats min vän
Du är gravitationen jag påverkas av dig
Man vill vara, försöker, kan inte vara nära dig
För mig är du evigheten min vän

När jag gick i låg- och mellanstadiet var ansågs jag nog som ganska lat och ointresserad, jag gillade svenska, engelska och historia, övriga ämnen intresserade inte mig speciellt.
Problemet med svenskan och engelskan var att man var tvungen att skriva mycket, för hand.
Just handskrift har alltid varit en mardröm för mig då jag alltid fått höra hur fult jag skriver.
Jag fick till och med gå extra klasser i skolan för att lära mig skriva snyggare.
Jag fick fylla i redan skrivna papper och följa linjerna osv.
Inget blev bättre för det, snarare sämre.
Sen när man skriver så som jag skriver så tas sällan det jag skriver på allvar då det ser oseriöst ut i folks ögon och det kan inte tänka sig att de där kråkfötterna kan innehålla något intressant eller viktigt.
Lite synd så här i efterhand kan man kanske tycka då denna elev, efter ett antal tester hos psykologen, har visat sig ha en IQ på 134

Det var först i gymnasiet som jag fick credit för mina texter, hade en svenskalärare där som faktiskt läste vad jag skrivit och hon uppmuntrade mig att fortsätta skriva.
Skillnaden mellan gymnasiet och de tidigare åren i skolan var att vi för första gången fick skriva med dator.
Just datorn har förändrat mycket för mig då jag nu kan utrycka mig i skrift utan att stöta på hindret som min handstil satte upp.
Det tog ett tag för mig att verkligen komma på att skrivandet var mitt sätt, mycket frustration kommer ur mig genom att skriva.
Det som är skönt med skrivandet är att man kan prata med folk via forum, mail och så vidare via internet.
På så vis får jag ändå kontakt, på mitt sätt, som jag trivs med.

Jag har hela tiden haft massa tankar inne i huvudet och jag har aldrig haft något sätt att få ut allt.
Försökte måla men allt blev bara fel, blev inte alls på pappret som det såg ut i huvudet.
Sen försökte jag mig på musik, det innebar att jag var tvungen att göra flera saker samtidigt och det funkade inte alls, det blev bara skit av det med.
Har det i mig men kan inte få ut det, och den känslan är extremt frustrerande.

Så mitt sätt att utrycka mig blev för en tid fysisk, jag blev rätt vild och hamnade i droger och så vidare, Drogerna fick mitt vilja att utrycka mig att bli ännu starkare och sen var man fast i en ond spiral.
För en tid sen la jag drogerna på hyllan men då blev det i stället dragning till alkohol, och det är nästan värre.
Alkohol gör mig extremt känslig för andra människors beteende, känsligare än vad jag redan är vill säga, och det är inte långt ifrån att jag exploderar i aggression när jag dricker, det kommer sig nog av att jag är väldigt obekväm i folk närhet och jag undviker ofta folk, men när jag druckit släpper det obekväma en gnutta och då hamnar jag lätt bland folk.
Sen känns det väldigt olustigt för mig att dricka i över huvud taget då min biologiska pappa bevisligen inte kunde hantera spriten han heller, och det sista jag vill är att på något sätt påminna om honom eller ha något gemensamt med honom.
Alkohol funkar för det mesta för mig i små doser, men just att dra gränsen kan vara svårt, det blir lätt så att när man är vid rätt dos så är man på så bra humör att man tänker att lite till kan väl inte skada.

Rent känslomässig är jag nog också väldigt annorlunda, då jag känner en massa men jag är väldigt restriktiv eller bara inte likatänkande i hur man visar dem.
Känslor som gäller mig själv är jag nog ganska bra på att visa, men så fort det kommer till att tolka andras känslor och sen föra över dem till mig själv för att försöka förstå, ja då tar det stopp.
Till exempel det här med att trösta någon, jag har nu lärt mig att folk ibland behöver bli tröstade men har aldrig känt ett behov av att faktiskt göra det, behov kanske är fel ord, kanske att jag aldrig bara känt att jag KAN trösta.
Jag vet liksom inte hur man gör, har lärt mig nu att man kanske lägger armen runt och säger förlåt ifall man själv varit dum eller att man säger att det blir bra, när någon annan varit dum.
Men själva känslan i mig finns inte, jag känner mig mest obekväm och undrar vad som är en “passande” tid att sitta och trösta.
Så när jag tröstar tänker jag mest på hur länge jag borde sitta, ifall min arm kring personen är på rätt ställe osv.
För det mesta när jag umgås med folk och de gör illa sig, behöver tröst och så vidare så blir jag väldigt irriterad, tycker mest att det är störande och gör så att jag tappar fokus på det jag håll på med.
Så det som egentligen passar mig bäst är inte direkt socialt accepterat, då det jag mest av allt behöver är att få vara ifred.
Oftast när jag umgås med andra än den närmsta familjen så blir jag lätt irriterad och tycker mest att folk är konstiga, att de verkar gå runt saker som katten kring het gröt i stället för att säga som det är och vara raka.
Det verkar som att den mesta tiden i vanligt umgänge går ut på att säga en sak och den signalera resten, utan klarspråk, med kroppen. Vilket jag tycker är slöseri med tid och bäddat för missförstånd.

Kärleksmässigt har jag nog varit väldigt beroende, har haft rätt svårt för förhållanden där jag inte haft total kontroll, det har jag dock blivit bättre på. Men fortfarande gnager tanken att bli övergiven därbak någonstans. Men det känns nog igen hos de flesta människor.

Nu lever jag i ett förhållande som varat i sju år, det har haft sina upp och nedgångar, ofta till det extrema. Melina ska ha all credit att hon orkat med mig alla dessa år.
Vi har en son på 6 år och ett till barn på väg.
Mycket utav kaoset i vårat förhållande har kommit sig av att det skett något nytt i vardagen, t.ex. att vi har flyttat, eller att vi fick barn, eller bara en så enkelgrej som att ha bytt jobb.
Vid det tillfällena har jag flippat och dragit iväg, stängt mig ute eller snarare inne i droger.
Nu är det dock bättre, vi har stabiliserat oss och pratat mycket, tror vi båda förstår varandra mycket bättre nu och vi har lärt oss att hantera situationer lite bättre.
Men fortfarande tycker jag att Melina är konstig när hon blir sårad ifall jag säger något dumt osv.
Jag tycker hon reagerar irrationellt och överdrivet.
Fast stora omvälvningar i livet behöver inte vara det som triggar irritation eller kaos i mitt huvud.
Till exempel en så enkel sak som att möblera om lägenheten stör mig ofta, inte alla gånger ifall det blir bättre ordning, men ibland när det var bra och så ska det möbleras igen så är det otroligt jobbigt.
Sen när jag väl vant mig vid det då känns det helt ok, tills nästa gång..
Även en öppen byrålåda kan vara otroligt störande, eller böcker som ligger snett och så vidare.

Rent socialt kan man nog lugnt säga att jag håller mina vänner på avstånd.
Det kan gå flera månader, ibland ett halvår mellan gångerna jag träffar någon enstaka.
Har liksom aldrig förstått själva grejen med att bara träffas och ta en fika.
Ska jag träffa någon ska det helst vara en person i taget och gärna alkohol eller droger med i bilden.
Annars får jag panik och tycker situationen är otroligt jobbig, och i och med att jag får den känslan så tycker jag bara hela grejen är meningslös.
Någonstans gillar jag att träffa folk, gärna en i taget och jag tror jag kan bli bättre på det och nykter när det sker med lite träning.
Men hur och var lär man sig sånt.
Jag har aldrig ens funderat på vad det är för fel som är trasigt med mig, jag har bara trott att det haft med min uppväxt att göra och min personlighet.
Att jag helt enkelt är en sur, asocial person som helst vill vara ifred.

Som barn var jag väldigt ofta själv ute i skogen, gick dagslånga promenader med hunden och var i fred, hade min egen värld där och jag stortrivdes.
Sen hände det att jag hängde med mopedgänget i Brottby och det var kul, jag gillade alla enskilda personer som jag umgicks med då, men i grupp så trivdes jag inte speciellt bra.
Folk skulle hävda sig, vara på styva linan och supa sig så de bara kunde.
Det var inte riktigt min grej men jag hakade på i alla fall, och bara vara mig själv.
Tog dock inte så lång tid för mig att bara vara med gänget ibland, och då gärna ute på min egen kant.
Helt ärligt trivdes jag bäst i skogen eller med en person i taget, och så har det varit hela mitt liv.
Som vuxen har jag haft rätt mycket olika människor kring mig, umgåtts i stora kretsar som hade samma intresse som mig rent musikmässigt.
Jag gick ofta på fester, var social och röjde runt rent allmänt, dock aldrig drogfri.
Under hela mitt vuxna liv har jag inte umgåtts en gång i grupp och varit drogfri.
Jag har alltid varit påverkad av något när jag varit i sociala situationer.
De flesta utav mina kompisar har aldrig träffat mig, alltså den jag är när jag är som jag är helt enkelt.
Kan i och för sig inte se någon anledning till varför de skulle det, personligen är jag inte så intresserad av att umgås med folk.
Det finns dock ett par få som jag verkligen gillar, önskar bara att jag kunde vara mer avslappnad när jag träffar dem.
Bilden som folk har av mig och bilden jag verkligen avger är två helt olika individer, de är sina totala motsatser.
Saken är den att när jag umgås med folk uppfattas jag som ganska ointresserad och som att jag inte lyssnar, har ofta fått höra att folk blivit stötta efter de umgåtts med mig.
Typ som att jag helt enkelt inte bryr mig, är som en okänslig buffel i en porslinsbutik.
I arbetslivet har jag verkligen problem, blir väldigt lätt frustrerad och rastlös.
Blir lätt störd när allt inte går som det ska och hakar ofta upp mig på en liten detalj och ser till att den blir bra så allt det övriga kommer på efterkälken.
Har jobbat med växter, där skulle man se till så att alla blad var rena, växten hade fått vatten osv.
Problemet med detta var att jag kunde fastna på ett löv och se till att det blev helt blankt så att allt tog väldigt lång tid.
Det funkade ju inte i längden så jag blev deppig när jag märkte att de inte var nöjda med mig
Det hela slutade med en sjukskrivning och sen slutade jag.

Gick nu senast en kurs i ställningsbygge, kursen gick bra, blev kurs etta, som jag alltid blir när jag verkligen vill något och är intresserad av det.
Har jag lågt intresse funkar det inte.
Började sen jobba på en firma, gick väldigt bra i början och det går bra i perioder.
Men detta jobb har en hel del stress i sig och många slarvar.
Lägger plankor lite snett, sätter fötterna på ställningen olika på underläggen som de står på.
Dessa saker stör mig nått otroligt, jag vill ha alla plankor raka, centrerade.
Plankorna ska ligga rakt och så vidare.
Detta gör att det tar extra tid, vilket bygger upp mer stress och det slutar med att mitt huvud får kortslutning.
Har nu varit långtidssjukskriven på grund av olika saker, till exempel stress, utbrändhet, depression och smärtor i lederna.
Ledsmärtorna har vi nu kommit fram till att det var medicinens fel.
Dock var det jag som kom fram till det, läkarna har mest skrivit ut lite olika preparat och gett mig ett intyg på ytterligare en månad.

Själv hade jag ingen aning om vad det var för fel men jag visste att något är det.
Fick sen gå och prata på Årsta Vantörs öppen psyk och det var då som saker började falla på plats.
De sa att jag troligtvis har Asperger och möjligtvis ADHD.
Började läsa på om båda syndromen och insåg att jag var på rätt spår.
När jag läser om Asperger så känner jag igen mig hela tiden, allt faller liksom på plats.
Angående hur jag är med människor, min motorik, min förmåga att fastna i enskilda saker.
Bara en så enkel sak som att jag fastnade i World of Warcraft i ett år, varje dag i 18 timmar typ.
Typiskt repetitivt beteende där man slipper vara med människor fysiskt, man har bara en stum karaktär framför sig och läser text med bra uttryck som lol, smile osv.
Just de förkortningarna beskriver för mig vad en person menar när den säger något, jag behöver inte försöka gissa mig fram till det, och jag måste gissa då jag har väldigt svårt att se och förstå vad någon menar utan att de är väldigt raka i vad de säger.

Jag har alltid varit väldigt känslig för ljud och lukt, vissa ljud, som kan te sig vanliga för andra, kan verkligen skära i mina öron och vara väldigt störande.
Till exempel när jag gick i skolan hade jag väldigt svårt att koncentrera mig på det jag skulle göra för att mina klasskamraters kläder lät, deras pennor lät mot pappret och så vidare.
Det som kanske gjorde saken än värre är att jag är nästan helt döv på höger öra och i och med det har jag väldigt svårt att höra var ljud kommer ifrån. Så alla dessa ljud, som är svåra för mig att lokalisera skapade en slags vägg av ljud som jag var tvungen att försöka ignorera för att sen kunna koncentrera mig på det som skulle göras.
Ibland fungerade det, men oftast inte. Som ni kan gissa blev mina resultat i skolan inte de bästa, trots att jag verkligen förstod och tyckte att själva ämnet var lätt och roligt.
Men mitt dåliga högeröra är inte bara negativt, det hjälper mig väldigt bra när jag vill vara ifred och ha tyst omkring mig, då lägger jag bara huvudet på en kudde med vänster öra emot den, då får jag en tyst värld att vara i en stund.

Lukter är ett annat problem för mig, jag är ibland väldigt känslig för just lukter, som till exempel spolarvätska, vissa parfymer och småsaker som lukten av grus, mögel.
Ibland blir dessa intryck så starka att jag måsta ta mig ifrån källan.
Vet inte om jag har ett speciellt bra luktsinne eller om jag bara är väldigt känslig för lukter som andra kanske inte tänker på i större avseende.


När det kommer till kroppskontakt har jag även där vissa problem, jag ogillar starkt plötslig beröring och ibland även lätt beröring.
Om någon kommer nära mig, in i min privata sfär och plötsligt berör mig utan att jag är beredd på det kan jag reagera otroligt starkt.
Kan jag bli väldigt arg eller kränkt då.
Oftast visar sig inte denna ilska utåt, men inne i mig bubblar det som i en vulkan.
Denna ilska går väldigt snabbt över men är ändå väldigt jobbig när den kommer.

Ögonkontakt är ju ansett som artigt i detta samhälle, man kommunicerar med ögonkontakt helt enkelt.
När man pratar med någon så ska man se in denne persons ögon, gör man inte det är man ointresserad, ljuger, eller helt enkelt bara väldigt oartig.
För mig är det snarare tvärt om, jag känner mig otroligt obehaglig till mods när jag måste ha ögonkontakt, speciellt med personer jag inte känner.
De jag känner kan jag se på, men oftast någonstans runt ögonen och inte direkt i.
Ögonkontakt för mig gör snarare så att jag tappar koncentrationen på samtalet jag har med personen, alltså tvärt emot vad den andre kanske tror.
De gånger jag “måste” se in i någons ögon sitter jag oftast bara och tänker på just ögonkontakten och hör inte alls vad personen pratar om.

Detaljer är en sak som jag verkligen gillar, eller lägger märke till.
Inte så mycket detaljer på andra människor utan snarare detaljer på saker.
Tillexempel löv, registreringsskyltar på bilar och sånt.
Registreringsskyltar bildar jag ord av så gott som dagligen, jag lägger även märke till små detaljer som till exempel i går kväll när jag var ute med hundarna.
Då gick jag som vanligt på gatan där vi bor och såg att en utav alla de bilar som stod där hade lösa muttrar på ena däcket, de var inte lösa mycket, bara någon millimeter kanske, men jag såg det direkt och det störde mig otroligt att de inte satt som de andra.
Det slutade med att jag sen gick hem, skrev en lapp, plastade in lappen och satte den på vidrutan så att ägaren skulle kunna läsa lappen.
Om inte annat för att hjulet inte skulle lossna när han eller hon var ute och körde.
Detaljer är oftast roliga men kan vara störande ibland, som när till exempel en bok ligger lite snett, eller pennorna står inte rätt i stället och så vidare.
Jag vill gärna ha saker så att de bildar symmetri. En litet öppen byrålåda är otroligt störande.

Jag har varit deprimerad i perioder, perioderna har varit olika långa men oftast runt ett halvår upp till ett år. Jag har sökt hjälp för det men har aldrig liksom kommit till kärnan, oftast har jag bara fått ett gäng piller och sen var det bra med det.
En gång, utav de få gånger, jag pratat med en psykolog så gick det inte så bra.
Han försökte hela tiden få det till att allt var drogernas fel och bara jag slutar med dem så blir allt bra.
Saken är ju den att det var ju inte bra innan heller, det visade sig bara på ett annat sätt.
Jag har ju varit väldigt diskret med mina problem kan man nog säga, tog ett tag för folk att förstå att något var fel.
Sen att jag bajsade på mig tills jag var ca 11-12 år har ingen tänkt på som ett problem, mer än att det var olägligt.
Idag skulle ett barn som hade det problemet nog ganska snabbt komma under utredning.
Psykologepisoden för mig slutade i alla fall med att jag gav upp dem.
Psykologen jag träffade vid tillfället då jag verkligen var redo för att ta tag i saker träffade jag 2 gånger.
Första gången gick det bra, andra gången satt han bara och tittade på klockan hela tiden och sen mitt i ett, för mig, gripande skede sa han att han ville sluta tidigare med sessionen idag för att han skulle gå till banken.
Jaha..?
Och det var det.







Det som är ganska tragisk komiskt med det hela är att jag alltid trott att jag är som jag är på grund av något i barndomen eller att jag helt enkelt bara är en osocial, sur gubbe.
Något som man kan knarka, medicinera, supa, eller helt enkelt kan bota med terapi.
Asperger går inte att bota för det är ingen sjukdom.
Känns otroligt skönt att ha fått lite pejl på vad som kan vara problemet, helt plötsligt känns det som att jag kan gå ut med och stå för hur jag är då det faktiskt inte är jag som bara är en tråkmåns.

Som till exempel min son Neo, han brukar alltid ta min kudde när han går och lägger sig, gulligt kan många tänka, och det tänker jag med.
Men för de flesta tar det slut där, för mig gör det inte det.
Jag måste ha den kudden, jag kan inte sova med en annan kudde.
Jag har alltid tänkt att - vad fan, du är vuxen, vad larvig du är som måste ha den kudden, låt grabben ha den - Precis om de flesta skulle tänka, saken är den att så funkar det inte för mig.
Jag har slitits mellan saker som denna och vad som känns bra för mig i alla år.
Som att alltid ha samma stol och, sitta på samma plats när jag åker buss och så vidare.
Jag kan åka buss utan att få den platsen jag helst måste ha, men resan blir otroligt jobbig för mig.
Känns typ som att jag druckit alldeles för mycket kaffe och bara vill stiga av och skrika.
Hände ofta på tunnelbanan att jag steg av för att jag inte orkade med folk, för att jag inte fick min plats osv.. Just tunnelbanan har blivit lättare för mig, i och för sig har jag inte åkt tunnelbana på flera månader, trots att jag bor 100m ifrån den…

En annan sak som är jobbig, men som har blivit lättare i och med att jag skriver är tankar.
Jag kan lätt fastna i en tankebana och nöta den i dagar, ofta när det händer blir jag extra deprimerad och går gärna och sover.
Jag har perioder då jag helt enkelt stänger av och sover i 2-3 dagar, med kanske ett par timmar vakenhet som max. Det fungerade när man inte hade barn, men nu när man har barn blir det friktion med sambon.
Inte så konstigt kanske.

En sak som jag tänkt på är grupptryck, jag har aldrig haft fallenhet för att hamna i sådana situationer.
Jag har alltid varit min egen och inte blivit speciellt imponerad av de “tuffa” killarna och deras sätt att vara.
Jag har till exempel aldrig snattat bara för att alla andra i gänget gör det och så.
Inte heller har jag varit speciellt modekräsen, visst jag gillar kläder men det är min stil, inte stilen som man ska ha just nu.
Till exempel i högstadiet var det otroligt tufft att röka, själv har jag aldrig varit rökare, jag har inte heller varit speciellt förtjust i alkohol, dock har jag “medicinerat” med just alkohol.
Men aldrig bara för att andra gör saker.
Jag har snarare varit tvärt om, gör gärna sånt andra inte gör för att det intresserar mig, inte för att det är coolt just nu.

Jag har alltid gillat sport, har alltid tyckt om att cykla och springa.
Dock var jag riktigt dålig på det i skolan, min motorik och usla bollkänsla gjorde att jag inte riktigt hängde med.
Men jag har alltid velat hänga med och det var skönt när jag väl kom ifatt i 20års åldern.
Rent allmänt kan man nog säga att jag mognade mycket sent, känner inte ens idag att jag är 34.
Jag trivs mycket bättre i yngre människor sällskap när jag väl umgås med folk.
Jämnåriga har jag inte så mycket intresse av.
Som tur är umgås jag ändå i en krets med ganska så omogna människor trots deras ålder.
“Techno”-kretsen har aldrig varit så petiga med ålder och sånt, de umgås med allt från emellan 16 till 60 åringar. Ska jag vara ärlig har jag ingen aning om hur gamla de jag umgås med är, har aldrig kommit för mig att fråga, för det spelar ingen roll.








Min utredning började med att jag blev sjukskriven igen efter en tidigare sjukskrivning då jag skadat axeln efter att jag blivit påkörd av en bil på jobbet.
Denna gång var det den vanliga låga känslan men även ordentliga smärtor i lederna.
Då jag fått en ny, anti depressiv medicin vid första sjukskrivningstillfället så misstänkte jag att det var den. Kollade även upp den på FASS och där stod det att just ledsmärtor kunde vara en biverkning.
Jag ju blivit behandlad i perioder med antidepressiva och har aldrig haft smärtor i lederna förut.
Min husläkare trodde inte att det var medicinen men var lite osäker på det så hon skrev en remis till Årsta Vantör.
Där fick jag träffa två personer och prata lite om vad som ,jag ansåg, inte var bra.
Just då var jag mest störd av smärtorna och av att inte kunna jobba.
Det psykiska har jag ju i princip haft så länge jag kan minnas så det tänkte jag inte på så mycket.
Sa faktiskt att jag inte ens ansåg att jag behövde prata med psykolog.

Fick dock göra ett par test där man kryssar i svar på olika frågor.
Efter att de på Årsta Vantör tittat igenom mina svar ringde de upp och bokade en ny tid med mig.
De sa även att det ser ut som att jag kan ha Aspergers syndrom och ADHD

För mig var det en nyhet, jag har aldrig ens funderat på om jag har någon diagnos av något slag.
Men nu känns det bra att jag åtminstone har fått något att arbeta med, något som gör att jag förstår och kan lära mig om mig själv och varför jag gör som jag gör ofta.