Att få barn som Aspie

En utav de mest kaotiska perioderna i mitt liv var när vi fick barn
För de flesta så blir nog perioden i vilken man får sitt första barn en period fylld av omställningar och oväntade situationer.
För många slutar detta med separationer eller problem i förhållandet med sin partner.
För de flesta kan man kort sagt säga att det är en påfrestande men rolig och händelserik period.

För mig kändes det väldigt roligt att få barn, jag ville ju verkligen ha barn och jag hade funderat på det länge.
Dock var jag väldigt orolig inför det också då jag vet hur förändringar påverkar mig.
Jag vill ju ha livet ganska förutsägbart och inrutat, i alla fall när det kommer till hus och hem och min trygga vrå.
Dock vet ju alla som är föräldrar att just de kriterierna är något som inte direkt är garanterade vid tidigt föräldraskap.
Stressen jag byggde upp i mig på grund av alla omställningar är en form av stress jag aldrig känt förut, inte så starkt som det var i alla fall.

Jag hade ju ingen aning om Asperger syndrom på den tiden men jag visste att jag inte var som de flesta. Nackdelen med att inte känna till Asperger var att jag hela tiden kände stark press på mig att vara och klara av saker som alla andra kan klara av.
Klarade man inte av det var det antingen på grund av att man var lat eller helt enkelt ointresserad och visade prov på bristande ansvar.
Dessa tre har jag alltid trott var mina tyngsta laster.

Som nybliven förälder var jag faktiskt väldigt glad och lycklig, jag älskade att vara pappa och ville så himla mycket.
Jag skulle minsann bli världens bästa pappa.
Tyvärr kanske jag inte blev så bra som jag tänkt, vid den tiden i alla fall.
Omställningen och stressen blev för mycket för mig.
Man kan säga att jag flippade lite, drog ut och festade och gjorde allt annat än att vara pappa.
Sen när jag väl insåg att festande inte funkar för vare sig mig eller familjelivet så började jag stanna hemma.
Men speciellt aktiv som pappa var jag inte då heller, fastnade framför datorn i timtal och blev otroligt störd av att behöv byta blöjor, natta och så vidare.

Nu tror jag tyvärr att många som läser detta känner igen sig eller sin partner/ex-partner
Det finns tyvärr många människor som faktiskt beter sig såhär när de får barn.
Som tur är så är ändå de flesta bra föräldrar.

Jag vet inte vad som är problemet med de som beter sig såhär när de får barn, och jag själv störde mig otroligt på mitt beteende. Jag ville verkligen inte vara så som jag var och jag ansträngde mig verkligen för att ändra på mitt sätt att vara.
Dock var det något av det svåraste jag gjort i hela mitt liv.

Idag tycker jag att jag lyckats ganska bra, speciellt som jag inte hade en aning om vad Asperger var och därmed hade svårt att få insikt i mig själv.
För är man lat kan man rycka upp sig, är man ointresserad skulle man kanske inte skaffat barn från första början och är man oansvarig så får man faktiskt se till att växa upp och ta sitt ansvar och samtidigt vara ärlig med att det kanske inte var rätt att skaffa barn för just den personen.
Saken är den, har man väl skaffat barn så ser man till att stå för det eller så lämnar man plats åt någon som verkligen bryr sig.

Problemet med mig är ju dock att jag varken är lat, ointresserad eller oansvarig.
Jag brann för att få barn, att ha barn. Jag är otroligt intresserad av mitt barn och jag älskar honom mer än allt annat. Att ens snudda vid tanken på att inte ansvara för honom gör mig illamående.
Jag ÄR en pappa och jag älskar att vara det.

Nu när jag vet vad det är för fel som är trasigt på mig inser jag att jag varit otroligt stark i mitt föräldraskap, att jag hittat vägar som passar både för mig och min familj.
Vägarna har ibland varit otroligt svåra och krokiga och förhållandet har ibland hängt over ett stup i en skör tråd.

Men idag sitter jag här, men min familj. Vi har det jättebra.
Vi har precis flyttat till ett nytt, större hem med en underbar uteplats.
(Sen att flytten, i mitt huvud, var ett enda kaos tar jag och berättar om en annan gång.)
Vi har vandrat vägen fram, tillsammans har vi blivit starkare och vi känner varandra otroligt bra.
Allt detta har vi uppnått trots mina fel och brister.

Jag inser nu hur mycket lättare mitt och andras liv hade varit ifall jag fått diagnosen Asperger i tidig ålder.

Vi har ett till barn på väg nu, hon är beräknad den 9e april
Denna gång är jag inställd på förändringarna, denna gång har jag mer kunskap om mig själv.
Jag är ändå väldigt orolig inför födseln och tiden där efter, för jag vet ju att, trots min nya kunskap, att det kommer bli en stressig period för mig.
Skillnaden mellan nu och då är att jag just har kunskapen och därmed många vägar att få hjälp eller bara någon att prata med när det krisar.

Jag ser fram emot april!